Blodspår som berikning hos HUNDutbildningsgruppen!

Varje år under pingsthelgen är det rena julafton hos HUNDutbildningsgruppen. I alla fall för alla hundar. Det är nämnligen Blodspår som berikning. Om du också är sugen att gå så finns det platser kvar den 18-19 maj i Torpsbruk utanför Alvesta. Du anmäler dig direkt hos HUNDutbildningsgruppen: Blodspår som berikning.  Undrar du vad det är egentligen är så var Maria Björk med denna helg för två år sedan och här är hennes upplevelse med egna ord!

Blodspår som berikning!

Ungefär två år sen anmälde jag mig till Blodspår som berikning hos HUNDutbildningsgruppen med Krummi. Det var i två heldagar med både teori och praktiskt hundnörderi. Första dagen efter teorin så fick vi se hur ett nybörjarspår kan se ut. Sen parades vi ihop två och två  och fick göra varandras blodspår åt varandra. Vi gjorde bara ”enkla” blodspår utan krimskrams som uppvärmning.

Jag fick i uppdrag att göra ett ”svårare” spår som skulle få den andra hunden att sakta ner sitt spårande, om man får vara kaxig så tyckte jag att det spåret blev grymt. Jag gjorde såå många skarpa svängar så hela spåret var typ zickzack men inte så tight att hunden kunde rusa igenom. Rottisen tog spåret och följde mina zickzack som en prins. Här kan man se rottisen sniffa på @Hundenicentrum instagram!

Krummi fick ett enkelt nybörjarspår med en liten vildsvinsklöv vid slutet. Han tyckte nog människospåret var mer intressant för han fortsatte ungefär där min spårläggare hade gått men han vände sen och tog den lilla klöven. Han älskar spåra fotspår, om jag vänder på promenaden så snusar han våra spår väldigt entusiastiskt och är väldigt nöjd med sig själv.

Med berikning i fokus

Dag två började det roliga. Efter teorin var det dags att plocka fram äckligheter och roligheter. Då skulle vi ännu en gång paras ihop två och två och göra spår åt varandra men nu med tanke på berikning. Genom att diskutera våra hundars raser och personligheter kom vi fram till vad som skulle kunna passa bäst för våra hundar, vad som skulle bli mest spännande för individen. Jag fick göra spår åt en Welsh springer spaniel, han och Krummi blev bästisar och var väldigt gulliga ihop.

Om jag minns rätt så hade Welshen gjort anlagsprov och tävlat i blodspår och var en toppenspårare så jag ville överraska han lite. Jag packade på mig en älgskank, blod, värmekudde, en plastorm och coyotepiss. Spåret jag gjorde blev lite kort tyckte jag men jag tror hunden tyckte det var nog ändå. Han tog spåret direkt och jag såg att han verkligen spårade skanken och inte mina fotspår för jag var lite lurig och drog skanken över en stor sten som jag gick runt. Vid stenen lurade plastormen. Welshen tittade upp lite förvånat men uppfattade snabbt att det var bara en leksak och fortsatte jobba på.

Finns här en coyote?

Upp över en större sten skuttade han nöjt ner med sin husse efter men då hände det grejer! Han hittade coyotepiss, han blev lite ”awkvard” och gick ”fel”. Han gick en stor cirkel där jag hade sprayat coyotepiss. Husse såg lite förvånad ut men litade på sin hund. När welshen säkrat av att det faktiskt inte finns en coyote i närheten fortsatte han spåret, något långsammare. Jag hade gömt skanken ovanför en värmekudde i en mysig liten buske man kunde krypa in. Welshen gick in där försiktigt och stannade. Han rörde inte skanken. Husse berättade att han alltid brukar ta skanken väldigt nöjd. Men idag var han på sin vakt, tänk om någon coyote faktiskt äger denna varma skank? Tillslut med lite pepp från husse så stal de skanken från coyoten och skyndade sig därifrån.

Krummis tur

Krummi fick ett spår i svåraste terrängen, de var väldigt buskigt och snårigt. Krummi hittar ”olycksplatsen” och börjar spåra inåt, sen tillbaka, sen inåt och sen tillbaka. Han vände ännu en gång men gick tillbaka hela vägen till olycksplatsen och blängde surt in i den trånga skogen. Han började morra och skälla ut skogen. Jag blev lite nojig och tänkte att det kanske faktiskt finns något därinne. Jag hukade mig för att se vad Krummi såg och viskade frågandes Krummi men han bara fortsatte att svära mot skogen så vi avbröt efter en stund. Krummi var mycket nöjd med det för han tänker minsann inte gå in i den tighta skogen efter en blödande älg. Väldigt smart tänkt av han tycker jag!

Min spårläggare hade gjort världens spännande spår berättade han för mig efteråt. Han hade hängt upp en fågel bland annat, dock inga skrämmande dofter som jag fick önska bort då Krummi var så ung och terrängen var redan tuff. Men jag fick lära mig att om Krummi vägrar gå in mot skogen och skäller argt, då är det bäst att vända!

En riktig rolig hundhelg i skogen som jag verkligen rekommenderar!

Sniff sniff,
Maria Björk

Efterord: Till blodspår används inget annat än blod som rubriken antyder. För hunden är det en helt annan upplevelse att följa blodspår jämfört med personspår eller godisspår. Av just den anledningen fungerar det så bra till just berikning där man vill ge hunden möjlighet att få utlopp för sina ursprungliga känslor och naturliga behov. Observera att det är hunden som fattar alla beslut, det finns ingen rätt eller fel eller krav att fullfölja spåret om hunden inte vill. Det här är hundens dag!