Om valpar, trygghet och rädslor

Trygghet hos en liten valp byggs inte av exponering utan av relation och lyhördhet. Låt oss låna valpens röst:

Jag försöker förstå. Jag vet inte vad allting heter ännu men jag vill gärna hänga med. Fast ibland går det för fort. Jag vet inte vad som väntar bakom nästa dörr. Om ljudet var farligt eller bara en sån där sak ni kallar vardag. Jag försöker hålla mig nära och försöker förstå vad som gäller. Men när ni säger att jag ska vänja mig så känns det som om jag måste klara något innan jag fattat vad det är. Jag vill ju bli omtyckt och jag ser hur glada ni blir när jag låtsas förstå. Jag gör mitt bästa. Och jag försöker att inte visa hur rädd jag är ibland. Jag skulle hellre vilja förstå tillsammans med dig. Inte bara bli van.

Du ska bli trygg så jag utsätter dig för allt

Vi säger att vi vill ha trygga hundar. Men ofta blandar vi ihop trygghet med exponering. Valpen får följa med överallt. Den möter nya människor, rulltrappor, hala golv, höga ljud och trånga miljöer. Den får lära sig att stå ut. Och så kallar vi det träning i trygghet. Fast trygghet handlar inte om att tåla. Det handlar om att kunna läsa av vad som händer, känna sig delaktig och inte behöva hantera svåra situationer ensam.

När jag som människa avgör vad valpen ska klara och i vilken takt, då tränar jag på lydnad. Inte på relation. Att vilja förebygga rädslor är fint. Men om vi glömmer att trygghet växer i relation, inte i moment, då riskerar vi att forma en hund som blir van vid att ingen lyssnar.

Trygghet växer i vardagen

Trygghet skapas i små ritualer. I det förutsägbara. Att få sina behov tillgodosedda och i att någon säger: det är lugnt, jag ser dig. Kom när du är redo. Det betyder inte att vi ska skydda hunden från allt. Men vi måste ta ansvar för hur vi visar världen. Inte bara vad vi visar. Annars lär sig hunden att vi inte finns där när det behövs som mest. Och det är raka motsatsen till trygghet.

Miljöträning är inte en checklista

Det handlar inte om att betala av ett konto av upplevelser utan om att följa med i hundens tempo när valpen försöker förstå vår värld.  Den värld som är självklar för oss men inte för vår valp. Då behöver vi vara med och ge valpen utrymme för både nyfikenhet och tvekan. Det vi behöver fundera över är inte hur mycket valpen utsätts för utan hur den får vara med om det. Har den tid att stanna upp? Kan den ställa frågor med sin kropp? Får den ett svar som går att förstå? Och finns det utrymme att säga nej utan att det tolkas som olydnad?

Trygghet handlar inte om vad vi visar upp, utan om hur vi gör det och vad vi faktiskt gör när något blir svårt. Om vi vill att valpen ska förstå världen så behöver vi börja med att försöka förstå just den valp vi har framför oss.

Många säger att hundar idag är mer rädda än förr. Kanske stämmer det men jag undrar hur ofta det är vi människor som, i all vår välvilja, skapat just de rädslor vi försökt förebygga.

Text: Christina Klosterberg
Bild: María Björk Arinbjarnardóttir