Om paradigmskiftet som vissa fortfarande inte ser

Text och bild: Christina Klosterberg
Texten är tidigare publicerad i RE:lation (lätt omarbetad)

De som försvarar rätten att tvinga och korrigera sin hund ser inte ett paradigmskifte. De ser en slapp hundsyn och en olydig hund. Ett objekt utan egen röst eller egna behov.

Någon frågade mig nyligen hur det kommer sig att debatten om hårda och mjuka träningsmetoder blommat upp igen just nu. Svaret finns egentligen inte i hundvärlden. Det finns i samhället i stort. Låt oss ta några stora penseldrag.

Patriarkala strukturer

Det har inte gått särskilt många år sedan barnaga var lagligt i Sverige. Inte heller sedan våld mot kvinnor betraktades som en privat angelägenhet. Kvinnor har inte länge haft rätt att röra sig fritt i det offentliga rummet eller på universitetet utan att definieras utifrån någon annans blick och behov.

Även våld mot djur är numera förbjudet i lag. Vi ser ett mönster. De som en gång betraktades som objekt att forma, kontrollera och anpassa efter andras behov har successivt fått en annan ställning. Som subjekt. Med egna behov. Med något att säga.

Tredje vågens hundsyn

Något liknande håller nu på att ske i synen på hunden. Det handlar inte om överdriven antropomorfism. Det handlar om ett skifte i hur vi förstår vad en hund är. Vad den upplever och vad den kommunicerar.  Jag kallar det tredje vågens hundsyn.

Det handlar inte bara om hur vi ska forma hunden. Det handlar också om att lyssna på den. Att se hunden som subjekt och inte bara som objekt för människans blick, behov eller nöje. Det är därför debatten om träningsmetoder är mer än en teknisk fråga. Den är i grunden en värderingsfråga.

Debatten som rasar rör sig fortfarande mellan korrigering och belöning. Mellan första och andra vågens hundsyn. Men samhället har redan börjat röra sig vidare.

När gamla värderingar försvaras

Gamla värderingar sitter hårt. Inte för att människor är elaka utan för att de ännu inte ser det som ett paradigmskifte. De upplever det som en attack.

Den som försvarar rätten att tvinga och korrigera sin hund ser inte ett paradigmskifte. De ser en slapp hundsyn och en olydig hund. En hund som inte gör exakt som vi vill i alla lägen. En hund att forma efter våra behov. Men det är ofta just när gamla positioner försvaras som hårdast som något nytt håller på att växa fram.

Tredje vågens hundsyn, där hunden inte enbart betraktas som något att forma efter våra behov, är egentligen inte ett inlägg i den gamla debatten. Det är steget efter. Låt oss ta det stege och släppa in empatin.