Hunden i samhället – hur samhällsutvecklingen påverkat våra hundars vardag

Av: Christina Klosterberg

Jag heter Christina Klosterberg och har en magisterexamen i sociologi med inriktning mot kultursociologi. Min akademiska bakgrund har jag förenat med mitt stora intresse för hundens roll i vårt samhälle. Jag brinner för att förstå hunden som ett eget tänkande subjekt, med egna behov och känslor. Behov som ofta förbises eller missförstås. Vi tenderar att reproducera samhällets dominerande uppfattningar om vad en hund är och hur den ska vara. Något som kan begränsa vår förståelse för hundens verkliga behov.

Jag föreläser både utifrån sociologisk teori och på ett mer populärvetenskapligt sätt om detta ämne, för att lyfta fram hunden som en viktig del av vårt samhälle och våra liv. Jag brukar säga att hunden inte är en isolerad ö, utan en del av samhället och vår kultur.  Men det är också viktigt att komma ihåg att hunden har egna behov som vi ofta förbiser – något jag brinner för att belysa och diskutera. 

Hundens rörelsefrihet begränsas

Hunden har varit en del av vårt samhälle i tusentals år, men hur vi ser på hunden och relaterar till den har förändrats ganska mycket, särskilt i västvärlden. En stor förändring för hundens liv kom i samband med modernismens framväxt. När människan började flytta in i städer och arbetslivet förändrades, fick hundarna en ny roll. Förr i tiden hade hundar ett mer fritt och naturligt liv på landsbygden, ofta som jakt- eller gårdshundar, där de kunde röra sig fritt och vara en del av arbetet. Men med industrialiseringen och urbaniseringen förändrades förutsättningarna för hundens liv radikalt.

När människor började bo tätare i städer, blev det svårare för hundarna att få utlopp för sina naturliga behov. Hundar som tidigare hade haft frihet att röra sig fritt och vara en del av familjens arbete, blev nu ofta begränsade till små lägenheter.  Det uppstod nya problem, som till exempel separationsångest, eftersom hundar är flockdjur och har ett starkt behov av att vara nära sina ägare.

Uppdelning av hem och arbete

En annan förändring som kom med modernismen var uppdelningen av hem och arbete. Före industrialiseringen var många hundar en del av gårdarna och var ständigt i närheten av sina ägare, vilket tillfredsställde deras behov av social samvaro. Men med stadsutvecklingen och arbetslivet som krävde att vi spenderade mer tid borta från hemmet, blev hundarna mer och mer ensamma.

En av de mest uppenbara effekterna av detta är separationsångest, ett beteendeproblem som blivit vanligare bland våra hundar. Eftersom hundar är flockdjur, känner de sig otrygga när de lämnas ensamma för längre perioder, vilket kan leda till att de skäller, tuggar på möbler eller till och med blir destruktiva. Hundens behov av social närhet och trygghet krockar med den mänskliga livsstilen, där vi kanske är borta från hemmet många timmar. Men oftast är det hunden i sig som definieras som själva problemet och som ska tränas att passa in i denna nya livsstil.

När vi bor tätare ställs nya krav på hunden att inte röra sig så fritt som den vill utan det blir istället självklart att hunden ska hållas kopplad när de är ute, ett krav som inte var lika vanligt när hundarna levde mer fritt i öppna landskap. Med kopplet på blir hundens rörelsefrihet och kontroll över situationen begränsad, vilket kan leda till frustration, stress och osäkerhet, framförallt i möte med andra hundar.

Hunden som objekt i lagens ögon

Trots att vi behandlar hunden som en del av familjen, finns det en viktig juridisk skillnad. I lagens ögon är hunden fortfarande ett objekt – en vara. Detta innebär att vi, trots våra känslor för hunden, inte alltid erkänner den som en självständig individ med egna rättigheter. Hundar äger inte rättigheter på samma sätt som människor gör. De är fortfarande egendom, och detta synsätt påverkar både hur vi ser på hundens plats i samhället och hur vi behandlar den.

Eftersom vi ofta utgår från våra egna behov och inte alltid från hundens egna, kan vi oavsiktligt skapa en social miljö som inte är optimal för hunden. Hunden kanske inte alltid vill följa våra normer eller vara med på alla aktiviteter vi tycker är viktiga, och när den visar detta beteende kallar vi det för ”problembeteende” eller säger att hunden är ”svår”. Men egentligen handlar det ofta om att vi inte har förstått hundens verkliga behov.

Hunden är ett levande, tänkande djur, inte en maskin som vi programmerar för att bete sig på ett visst sätt. Det är viktigt att förstå att hunden har egna känslor och förmåga att fatta beslut – till exempel när den vill ha egentid, när den är rädd för något eller när den helt enkelt inte vill leka eller träna.

Att prata om hunden som om den vore en person, med egna känslor och val, kan hjälpa oss att förstå den bättre. Till exempel, istället för att säga att en hund ”vägrar lyda”, kan vi fundera på om hunden kanske inte förstår vad vi vill. Den kanske är rädd eller helt enkelt inte tycker om den situation vi utsätter den för. När vi börjar förstå hunden för den den verkligen är, kan vi ge den bättre träning och omsorg.

Vad kan vi göra för att förbättra hundens liv?

För att ge våra hundar ett bättre liv handlar det om att börja tänka på deras behov på samma sätt som vi tänker på våra egna. Här är några saker vi kan göra:

Lyssna på hunden:

Titta på hur hunden reagerar på olika situationer. Om den verkar stressad eller rädd, kanske vi måste ge den mer trygghet istället för att tvinga den att göra något den inte vill. Ju mer vi studerar hunden vi har framför oss, desto duktigare blir vi på att kommunicera med den, organisera den sociala miljön och ge dem resurser att bättre hantera olika situationer.

Ge hunden valmöjligheter:

Hundar har också behov att ha en kontroll över sin tillvaro, precis som vi gör. Fundera över hur ofta du kan ge hunden valmöjlighet att själv bestämma över vad den ska göra, eller inte göra. Många gånger är hundens valmöjlighet begränsade av våra mänskliga normer vad den får göra eller inte får göra. Kanske ett beteende som inte är önskvärt på en plats kan förflyttas till en annan där det är ok för hunden att utföra det beteendet.

Träna med positiv förstärkning:

Istället för att straffa hunden när den gör något fel, fokusera på att belöna den när den gör något bra. Detta stärker hundens självförtroende och gör träningen roligare för både hund och ägare. Var dock försiktig så att träningen inte blir ett fängelse för hunden. Med för många regler och allt för inrutad vardag kan hunden känna sig kvävd och hämmad, trots belöningsbaserad träning.  Många hundraser vill vara oss till lags och det är lätt att de kan bli utbrända om de får för lite utrymme att påverka sin egen vardag.

Respektera hundens gränser:

Precis som vi inte gillar att vara påträngda, gillar inte hunden det heller. Lär dig att läsa hundens kroppsspråk för att förstå när den vill vara ensam eller när den vill ha uppmärksamhet. Det är särskilt viktigt om barn umgås med hunden då de ofta inte kan förstå hundens små signaler om den är obekväm. Det är viktig att hunden har en frizon där den kan känna sig trygg och har rätt att uttrycka sina känslor.

Tänk på hundens natur:

Låt hunden få utlopp för sina naturliga beteenden, som att använda nosen, leka, gräva, spana, undersöka, jaga etc . Lär dig mer om berikning. Det är via berikning vi kan kompensera hunden för att den lever i vår mänskliga värld.

Till sist

Genom att reflektera över vår relation till hunden och hur vi ser på den, kan vi skapa en mer balanserad och respektfull relation där både vi och hunden trivs. Vi behöver börja se hunden för vad den verkligen är – en individ med egna känslor, behov och förmåga att fatta beslut. När vi börjar respektera hundens rätt till ett självständigt liv, kommer vi att få en mycket mer harmonisk och genuin relation.

Att förstå hundens behov och ge den ett liv som passar den, inte oss, är kanske en av de största gåvorna vi kan ge både till hunden och till oss själva.

Kommentera gärna texten eller hör av dig om du undrar över något eller vill att jag kommer och föreläser!

Christina Klosterberg
info@csigora.com,
0708988360.