Etik handlar dock inte enbart om att avstå från vissa metoder, utan om att aktivt utgå från den enskilda hundens förutsättningar och ge utrymme för hunden att vara hund med individuella behov, gränser och preferenser. En central princip är att se hunden som subjekt och aktör i relationen, snarare än enbart som ett objekt för att formas efter mänskliga mål och förväntningar.

Etisk hundträning kan inte reduceras till valet av så kallade mjuka metoder. Även metoder som beskrivs som belöningsbaserade kan innebära att hunden pressas bortom sina gränser om hundens signaler, stressnivåer och individuella förutsättningar inte tas på allvar. Ett etiskt förhållningssätt förutsätter därför kunskap och förmåga att läsa av hunden, respektera dess gränser och anpassa träningen utan att definiera hunden som svår, motsträvig eller dålig när den inte förmår möta våra förväntningar. Att pressa en hund till beteenden eller prestationer enbart för mänsklig vinning, oavsett metodval, är oförenligt med etisk hundträning.

För att dessa principer ska få genomslag i praktiken räcker det inte med ett policydokument. Det krävs ett långsiktigt och systematiskt kultur- och förändringsarbete som genomsyrar hela organisationen. Detta innefattar utbildning och fortbildning av tävlingsledare, instruktörer, funktionärer och klubbar i vad denna hundsyn innebär i praktiken, hur man lär ut, hur man tränar och hur man i vardagen bemöter kursdeltagare och medlemmar.

Arbetet bör vara tidsatt, exempelvis över en femårsperiod, med tydliga delmål, regelbundna avstämningar och dokumenterad utvärdering. Uppföljningen ska ligga till grund för att bedöma om ytterligare insatser krävs för att nå uppsatta mål. Det är avgörande att policyn tydligt anger ansvarsfördelning. Det bör framgå vilket organ inom organisationen som har det övergripande ansvaret för implementering, uppföljning och revidering av policyn, samt vilka funktioner som ansvarar på lokal nivå. Särskilt viktigt är att det tydliggörs vart enskilda medlemmar kan vända sig vid oro för att en hund far illa, och att denna funktion är fristående från direkta maktrelationer till den som anmälan avser.

För att skapa trygghet och förtroende behöver det finnas en tydlig, känd och oberoende väg för att lyfta etiska avvikelser.

Ett jämförbart och väl etablerat arbetssätt finns redan inom Svenska Brukshundklubben genom rasklubbarnas arbete med RAS, där mål sätts, fakta samlas in, insatser dokumenteras och utvecklingen följs upp över tid. Ett motsvarande strukturerat, ansvarsfördelat och uppföljningsbart arbetssätt kan bidra till att göra etiskt hundtänkande till en levande del av organisationens kultur, snarare än enbart riktlinjer i ett dokument